Bruno, en åttaårig pojke, tvingas lämna vännerna och tryggheten i Berlin när familjen måste flytta ut på landet då pappan i familjen fått nytt jobb. Det andra världskriget pågår för fullt och snart finner den nyfikne och äventyrslystne Bruno en intressant bondgård i närheten av hemmet. Han blir kompis med en av "bondgårdens" pojkar, Shmuel, men han finner deras kläder märkliga och han tycker också det är konstigt att Shmuel bär nummer på sin pyjamas. Men vänskap bestiger alla hinder och snart är de bästisar men deras vänskap ska visa sig få ödesdigra konsekvenser. 


Regissören Mark Herman gestaltar förintelsen ur en tysk pojkes ögon och just detta tema gör filmen mer intressant än om det varit ett vuxenperspektiv. Pojkens möte med juden på andra sidan stängslet blir fascinerande och inte alls så gripande som man först anar. Det är inte bara pojkens perspektiv på andra världskriget som skildras utan även andra familjemedlemmar. Pappan, som är föreståndare för koncentrationslägret, är en urtypisk soldat som följer sin ledare in i döden medan mamman är mer oviss till vad som egentligen håller på att hända. Brunos syster blir mer och mer lik sin pappa och affischerar sitt rum med jugend-motiv och slagord.

Det man först fascineras av är de båda pojkarnas skådespeleri och då främst Shmuel (Jack Scanlon) eftersom det är så påtagligt realistiskt. De borde inte ha en aning om vad de egentligen gestaltar men deras närvaro säger tvärtom och det är imponerande arbeta av barnen.

Fotot är av högsta kvalitet och är en ren njutning att skåda och det fantastiska manuset gör att man mer än gärna kan tänka sig läsa John Boynes novell.